minvestibulit

Jag förstår verkligen inte hur jag kan vara så lugn? Lyckas jag verkligen ta allting med en nypa salt? Jag? Känns inte möjligt? Menar jag hade sex utan att det gjorde ont nyss. Jag borde hoppa upp och ner av glädje? Visst att det var med Xylocain men vafan, DET GJORDE INTE ONT? Jag borde gå på rosa moln?

Egentligen vet jag ju att det faktiskt är bra att jag tar det med en nypa salt, jag vet att det hjälper mig och vestibuliten hur mycket som helst. Men alltså, jag är typ likgiltig. Men jag vet att det är bra. Men samtidigt är jag förvånad över att jag inte är överlycklig. Fast jag kan ju inte vara förvånad för jag är faktiskt likgiltig.  (Såhär vettig är jag hela tiden, men mina närmaste vänner förstår mig precis haha, de är underbara.)

Igår kärde jag på lite penetrationsövningar med min fina dildo (med Xylocain). Det gjorde ont (mest vid kl nio som vanligt), men jag tog det inte som ett bakslag och kände mig värdelös-för-sex-fungerade-ju-natten-innan-allt-ska-fungera-på-en-gång som jag vanligtvis skulle göra. Utan jag kände bara, testar om en vecka igen eller något. Jag älskar mig själv just nu, det går så bra. Men jag väntar nästan på ett bakslag, att jag ska bli dålig igen. Är det därför jag är likgiltig? Eller har jag faktiskt accepterat att det tar sin tid? Det finns inga förväntningar? Kanske har slutat med att tro att alt är underbart. Hoppas. Eller nej, var likgiltig.